Hur kommer det sig att det allt handlar om känslor ? Och vad är känslor egentligen ? Det är ju inte direkt något man styr men det känns ändå som att det borde finnas nån anledning till varför dom finns där. Som varför blir man kär ? Varför får man pirrande känslor när man ser en kille man gillar le ? Varför känner man det krypa av hat i magen när man ser någon göra nått dumt ? Varför känner man saker som gör en olycklig och ledsen ? Varför känner man inte bara glädje och kärlek när det trots allt är det folk strävar efter ? Och varför kan vi inte alltid tolka känslorna ? Kan vi sätta ord på dom ? Vad betyder dom och vad vill dom oss ?

Folk säger att man ofta blir kär i något som påminner en om sin familj eller någon person i familjen pågrund av att det får än att känna samhörighet och säkerhet. Är det därför ofta fucked up människor blir tillsammans med fucked up människor ? För att dom känner igen sig själva i den andra personen ? Och det sägs att tjejer faller för killar som påminner om sina pappor pågrund av att det är den person som uppfostrat dom under deras liv och gett dom säkerhet. Kan det vara därför folk som bott utan sin pappa eller inte har nån kontakt med honom har svårt att öppna upp sig ? Är det pågrund av det som dom inte vågar ta steget ut och lita på någon ? Är dom rädd för att inte förstå sig på dom ? Och att killar faller för tjejer som är som sin mamma , då kanske det stämmer att vägen till en mans hjärta går igenom magen ? Att deras mammor tar hand om dom och ger dom kärlek och mat på bordet så tar dom en tjej som dom kan se göra det för dom ? Eller har det ingenting att göra med varandra ? Är kärlek en slump?

Men folk som jag då , som inte känner säkerhet hos sin familj , som inte har nån kontakt med sin pappa , som inte har nån vuxen manlig " förebild " är det meningen att vi aldrig ska lyckas ha ett förhållande ? Eller finns det en chans att vi finner säkerheten i någon annan människa ? Men när jag ser tillbaka på mitt snart 18 åriga långa liv så ser jag ett mönster som jag hela tiden följer. Jag hittar en kille och blir kär och det funkar i ett par månader men sen får jag panik,  känner mig instängd , och jag känner mig mest i vägen för den andra personen. Jag hatar att prata om mina problem för det känns som om man släpper över dom på någon annan men egentligen vill jag bara hitta någon som förstår. Någon som upplevt samma saker och kan titta mig in i ögonen och säga - jag vet hur det känns - . Men jag vet innerst inne att det aldrig blir så för vem har upplevt det jag har upplevt ? Det är ju bara jag som lever mitt liv. Och jag tror det är därför jag blir kär i " problem " människor. Jag dras till knarkare, misshandlare till dom så kallade " badboysen " fast det är egentligen är en " mammaspojke " jag vill ha. Eller en blandning av dom båda. Vad vet jag. Jag tröttnar ganska lätt på killar och när jag då hittar nån annan som jag känner att han har nått som jag dras till så dumpar jag den andra och tar den nya och efter ett tag så saknar jag mitt gamla förhållande. Det är så jävla typiskt. Jag uppskattar aldrig det jag har förren jag förlorat det. Men det kanske är så att en vacker dag så hittar man en kille med dom egenskaperna man söker och då passar det. Då känner man inte den där dragningen till andra för man vet vad man har hemma. Någon som passar perfekt.

Men just nu vet jag inte om jag tror på kärleken. Är det meningen att man ska hitta någon och spendera resten av livet med den personen ? Är det meningen att man ska älska en människa livet ut ? Om det är så, varför spenderar vissa människor hela sina liv åt att hitta det ? Hur ska man veta vem den personen är ? Kommer den med någon ettikett som säger " Kimberlys kärlek " ? Jag menar du kan ju inte direkt gå ut på stan och hitta den rätta ? Eller det kanske man gör ? Men om det är så hur kommer det sig att 90 % av alla förhållanden tar slut då? Och visst jag förstår att kärlek finns i och med att vissa faktiskt håller ihop livet ut men jag tror inte den är gjord för alla. Jag vet att min kompis föräldrar träffades när dom var 13 och idag är dom 57 och dom är fortfarande tillsammans. Fattar ni hur länge det är ? Hur står folk ut med varandra ? Fast det är klart att det kanske är skillnad på att vara kär när man är 30 och när man är 17. . Alltså inte själva känslan utan tänkandet. När man är 30 så funderar man ofta på barn och att gifta sig och man försöker hitta sin livspartner. Men hur ska man veta att han är den rätta ? det kan ju ta år att ta reda på ? Ni kan ju vara tillsammans i 50 år och sen göra slut vad vet du ? vad vet jag. och vad vet han ? Stannar kärleken föralltid eller går den vidare? Finns det något som heter " Jag älskar dig föralltid " ? Finns det en anledning till att bli kär överhuvudtaget ? Om det finns en anledning så vill jag mer än gärna veta den för just nu känns det som att kärlek är ett uttjatat ord som många använder men inte riktigt förstår sig på. Och jag tror inte att det varar föralltid så varför blir kär när du en dag står där sårad ? Det kan ske idag , imorgon , nästa vecka , nästa månad , om 5 år och om 10 år . Det finns inga garantier. Så är det värt det ? Är det värt känslorna?

Godmorgon hönshuvuden ! Hoppas allt är bra med er trots att klockan inte är så mycket och ni är antagligen nyvakna och påväg till skolan by now ? Jag har precis gått upp funderar på att klä på mig och försöka fixa lite frukost men just nu orkar jag inte . Jag är trött och jag har vaknat på fel sida. Vilket aldrig händer annars men ingen bör störa mig när jag är nyvaken. Min mamma brukar komma in klockan 07.30 på morgnarna och säga vad jag ska göra under dagen och då blir jag sur och skriker på henne att jag sover och då blir hon sur och går haha. Men jag klarar verkligen inte folk som ska prata med mig på morgonen om jag är jättetrött. Jag behöver typ ehm 2 timmar att få ligga i sängen och morna mig och mysa för mig själv ( inte på det sättet ;) ) . Men det verkar inte min kära mami förstå but hey, hon är gammal eller ja 38 det borde väll räknas som tant eller ? haha. aja haha ;)

Dagens Plan`s

¤ Körskolan och plugga i pärmarna ( suck va booooring - feel free to call me ;) )
¤ Träffa Powny efter hon slutat jobba + ta bussen hem ihop.
¤ Köpa hem fika till min brors utflyckt till djurparken med dagis haha  ( extramamma you k)ow ;)

Annars händer det nog inte mycket . Ska försöka få tid hos Amanda's och fixa brynen och sen kommer nog kvällen bestå av plugg så jag får det klart så jag kan ta mitt förbannade körkort till jag fyller 18 i augusti. Dels för det blir lättare att få jobb och för att jag lättare kan komma ifrån denna jävla hålan haha. + att jag vill lära mig drifta och då underlättar det ju faktiskt om man kan köra bil. Eller ni kanske vet någon som lärt sig drifta utan att kunna det ? Nej jag misstänkte att ni inte gjorde det faktiskt ;) ! nej men nu ska jag hämta frukost och uppdaterar mer snart ;) så det så !

btw. designen är inte klar än !